Das Reich des Schweigens

The realm of silence

Morten Uhrskov Jensen

Karl-Olov Arnstberg and Gunnar Sandelin recently published one of the most important Swedish books to come out in many years, Invandring och mörkläggning: En saklig rapport från en förryckt tid. (“Immigration and blackout: A factual report from an age of madness”). By means of an impressive amount of data, quantitative in the form of statistics, as well as qualitative in the form of statements from politicians, media representatives and researchers, the authors have managed to paint a very convincing portrait of the catastrophe that Sweden is approaching.

So, what has the reaction been in Sweden towards such an important and well researched book? Silence, deafening silence in the traditional media. Except for Dispatch International, the book has been reviewed in no media outside the Internet. If one cannot do anything else, one can at least kill it by silence, the meme seems to be. One can, in a way, understand that the book has not been reviewed in the Swedish dailies Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter and so on. Delicate issues would see the light of day in the very press that, along with politicians, is preventing Sweden from changing course away from the abyss.

If the book had been reviewed, the readers might get to know about the re-education project that Swedes have been subject to for over three decades. For instance, this piece by Pierre Schorie, a social democratic member of the Swedish parliament, who in 1997 said: ”Racism and xenophobia are to be criminalized and hunted down. In a democracy, it is not acceptable to invent excuses, for instance that the immigration and refugee policy is flawed.” Well, there you have it.

In a recent survey, 64 percent of Swedes thought that the Swedish media are not telling the truth about the consequences of Swedish immigration policies. That caused the editor of the magazine for journalists, Journalisten, to respond as follows: ”How can a professional group [journalists], who are of such high importance, who work so hard, and have such powerful rules of ethics, inspire such a low level of confidence among the general public?”

Since 1980, Sweden has accepted 700,000 family reunions and hundreds of thousands of asylum seekers. Of this chaos has come, well, chaos. Many have now heard of the multicultural situation in Malmö, where Swedish Jews are fair game year round. Fewer outside of Sweden have heard of cities such as Botkyrka and Södertälje, where ethnic Swedes either are a minority already or are close to becoming one. Södertälje is home to persons from most parts of the planet, including Christian as well as Muslim Arabs. These two groups do not get along well, and Södertälje is marked by that: Rampant gang crime and fights between either ethnic or religious groups.

Swedish crime rates are scary. Usually it is not possible to discern to what extent immigrants and their descendants are disproportionately criminal, but the authors have managed to dig out numbers from the period 1985 through 1989, which are thus somewhat dated. These show immigrants to have twice the crime rate of ethnic Swedes, and concerning rape, the frequency was 4.5 times higher. Swedish rape numbers deserve a chapter of their own, even bearing in mind that Sweden has an extended definition of rape. The Swedish figures are rising on an annual basis, with 6,500 reported rapes in 2012, compared to less than 500 in neighboring Denmark.

Swedish researchers are also in a league of their own, although Denmark has its share of dishonest researchers when it comes to the consequences of multiculture. This can rarely be considered research in any reasonable meaning of the word, but rather a propaganda activity.

The economic aspect of the Swedish experiment is obviously a tale of horrors unto itself. The cost of immigration has been calculated to any figure between Dkr 30 and 110 billion (€ 4 billion to € 15 billion). It is self-evident that such figures are not provided by any official Swedish agency.

All this and more could have been brought to the attention of newspaper readers in Sweden, if only the Swedish press had begun to do their job properly and had reviewed this very important book. Instead, the press has chosen to maintain the culture of silence that dominates Sweden in this area. They will wake up to reality one day. Whether there is any Sweden left to salvage at that point remains to be seen. We must hope there is.

Karl-Olov Arnstberg and Gunnar Sandelin: Invandring och mörkläggning:  En saklig rapport från en förryckt tid. (“Immigration and blackout: A factual report from an age of madness”) Debattförlaget, 395 sidor, 255 kronor

Morten Uhrskov Jensen

********************

Krönika:Tystnadens rike

Av Morten Uhrskov Jensen 2.Maj 13

http://www.d-intl.com/kronikatystnadens-rike/?lang=sv

Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin har just gett ut en av de viktigaste svenska böckerna på många år, Invandring och mörkläggning: En saklig rapport från en förryckt tid. Med hjälp av en imponerande mängd data, såväl kvantitativa i form av statistik som kvalitativa i form av uttalanden från politiker, mediefolk och forskare, har det lyckats författarna att teckna en mycket övertygande bild av den katastrof Sverige är på väg mot.

 Hur har då reaktionen blivit i Sverige på en sådan viktig och genomarbetad bok? Tystnad, total tystnad i de traditionella medierna. Bortsett från Dispatch International har boken inte recenserats utanför internet. Kan man inte göra något annat så kan man alltid tiga ihjäl den, verkar mottot vara. På sätt och vis kan man kanske förstå att boken inte har recenserats i Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter med flera. Uppseendeväckande ting skulle då se dagens ljus i den press som samarbetar med politikerna för att förhindra att Sverige lägger om kursen, bort från avgrundens rand.

 Om boken hade recenserats kunde läsarna till exempel fått läsa om det uppfostringsprojekt som svenskarna fått utstå under mer än tre decennier. Vad sägs om det här citatet av den socialdemokratiske riksdagsledamoten Pierre Schori från 1997: ”Rasism och främlingsfientlighet ska kriminaliseras och jagas. I en demokrati går det inte att komma med bortförklaringar som exempelvis att det förs en felaktig invandrings- och flyktingpolitik.” Varsågod och skölj.

 64 procent av svenskarna menade i en undersökning att svenska medier inte berättar sanningen om konsekvenserna av den förda invandringspolitiken. Detta fick redaktören för journalisternas egen tidning, Journalisten, att utbryta i följande: ”Hur kan en yrkesgrupp [journalisterna] som är så betydelsefull, som arbetar så hårt och har så kraftfulla etiska regler ha ett så lågt förtroende bland allmänheten?”

Sedan 1980 har Sverige sagt ja till 700 000 anhöriginvandrare och många hundratusentals asylsökande. Detta har lett till kaos, ja, just det: kaos. Många har sedan dess hört talas om mångkulturen i Malmö, där svenska judar är fritt villebråd året runt. Utanför Sverige har inte så många hört om städer som Botkyrka och Södertälje, där etniska svenskar antingen är eller är nära att bli en minoritet. I Södertälje bor människor från jordens alla hörn, däribland både kristna och muslimska araber. Våldsam gängkriminalitet och fejder mellan olika etniska eller religiösa grupper.

 Den svenska brottsstatistiken är ohygglig. I normala fall är det omöjligt att se hur många invandrare eller invandrarbarn som är överkriminella, men författarna har lyckats hitta några gamla siffror från perioden 1985-1989. Då var invandrarna i genomsnitt dubbelt så kriminella och när det kom till våldtäkt, var överrepresentationen 4,5 gånger så hög. Den svenska våldtäktsstatistiken är ett kapitel för sig, även när man räknar bort det faktum att Sverige har infört en bred definition av våldtäkt. År för år stiger de svenska siffrorna och var förra året uppe i cirka 6 500 anmälda våldtäkter (i Danmark är siffran under 500).

 De svenska forskarna befinner sig i en egen liga, även om också Danmark har oärliga forskare när det kommer till konsekvenserna av mångkulturen. Det är naturligtvis sällan tal om forskning i någon verklig betydelse, utan om propagandaverksamhet.

 Ekonomin i det svenska experimentet är självklart en rysare i sig själv. Allt mellan 30 och 110 miljarder har invandringen kostat. Det säger sig självt att det inte är något man räknar på i det officiella Sverige.

Allt detta och mycket mera kunde de svenska tidningsläsarna ha fått inblick i om de svenska journalisterna hade börjat göra sitt arbete och recenserat denna mycket viktiga bok. I stället har pressen valt att fortsätta den tystnadens kultur som gäller i Sverige på detta område. En dag kommer de att vakna upp till verkligheten. Om det fortfarande finns något viktigt kvar i Sverige att bevara då, återstår att se. Man kan bara hoppas.

Advertisements

Kommentar verfassen

Trage deine Daten unten ein oder klicke ein Icon um dich einzuloggen:

WordPress.com-Logo

Du kommentierst mit Deinem WordPress.com-Konto. Abmelden / Ändern )

Twitter-Bild

Du kommentierst mit Deinem Twitter-Konto. Abmelden / Ändern )

Facebook-Foto

Du kommentierst mit Deinem Facebook-Konto. Abmelden / Ändern )

Google+ Foto

Du kommentierst mit Deinem Google+-Konto. Abmelden / Ändern )

Verbinde mit %s